torsdag 10 maj 2018

...att vara introvert och ha sociala behov

Jag måste sitta ifred när jag skriver. Vara i min egen bubbla. Det kan vara på ett fik eller på en buss eller på en båt. Så folk omkring stör mig inte bara jag får gå in i mig själv i skrivandet.

Bäst skriver jag ändå hemma. Vid köksbordet eller i skaparrummet. Men eftersom jag lever själv och har all tid i världen, förutom jobbtid, blir det mycket egen tid och den där tiden äter liksom upp sig själv och jag får inte samma ro att vara ifred när jag är ifred hela tiden. Så det bästa är att ha skrivtid med någon annan som också behöver stänga ute yttervärlden och skriva.

För några veckor sen var en kompis hos mig på ett skrivdygn. Vi åt middag, drack alkoholfritt till, skrev sen på varsin kammare i några timmar. Nästa morgon frukost, skrivtid, kortfika, skrivtid, lunch, skrivtid och sen avslut. Perfekt.

Och idag har jag skrivdag med en annan kompis. Vi tar varsitt rum. Jag stänger dörren till kontoret. Nöjd. Det är sannerligen inte vem som helst jag kan bjuda hem och sen ändå få vara ifred.

söndag 6 maj 2018

...vårt jobb på Ljungby lasarett

Kyrkklockorna ringer klockan nio. Jag öppnar fönstret, filmar vyn. Hoppas klangen ska komma med som ljud. Och först nu lägger jag märke till den stora byggnaden mellan kyrktornet och Vattentornsskogen - Ljungby lasarett.

Där arbetade vi tillsammans, Annette och jag, på städet. Vi började klockan sju på morgonen, mötte chefen och alla andra städare i en liten skrubb och hämtade ut varsin numrerad städvagn. På vagnen fanns sopsäck och moppar. Glim - för speglar som skulle blänka.

Vi blev tilldelade en sjukhusmottagning, en långvårdsavdelning eller röntgen. Ibland operation, kulverten eller bårhuset.

På sommaren skulle avdelningarna storstädas. De tömdes på patienter, en avdelning i taget, och vi gick in ett helt gäng o putsade fönster, karvade loss ingrodd smuts från golvlister o tvättade väggar. Sist körde någon golvet med den stora skurmaskinen. Och ovanpå det, boningsvax.

Jag frågar Annette varför bara killarna fick köra maskinen. Då säger hon något jag förträngt. Att också hon körde den.

lördag 5 maj 2018

...en dag till brädden fylld

Vi går till torgmarknaden. Köper honung och tvål och pollen från Yxkullsund. Köper blommor som vi ska sätta vid några gravplatser på Annelund.

Vi går till stora torget och lyssnar på en stor och ung orkester. Fikar i solen. Konstaterar att både fontänen och Perhems är borta. Annars är sig mycket likt.

Vi kollar i affärer, går upp för Storgatan, tar bilder av varandra. Annette är bäst på att posa. Vi går till kyrkan och tänder ljus, swishar betalning, sätter oss i kyrkbänken. Jag letar fram en psalm på Spotify - Var inte rädd - och akustiken gör sitt.

Vi äter lunch, blir proppmätta, vilar fötterna en stund på rummet, sen till Ljungbergmuseet, sen till bilen.

Kör mot Annelund. Söker upp platserna för Annettes blommor. Söker upp platsen för mina. Det tar på oss. Vi hjälps åt. Sida vid sida. Tacksam inuti. Alla dessa år hon funnits med mig.

Vi går genom Vattentornsskogen. Annette kallar det dunge. Jag ber henne att inte krossa min romantiserade bild av dessa träd.

Denna dag, till brädden fylld.

...första kvällen i Ljungby

Efter resan är vi vrålhungriga och trötta. Vi bestämmer att snart gå ner till restaurangen. Vi slänger in väskorna och jag sticker snabbt ner och parkerar om bilen.

När jag kommer upp på rummet igen har Annette dukat fram chips o frukt, choklad o vin. Vi pustar ut en stund o vips har tiden gått o vi kommer ner till Harrys först vid nio.

Just när vi ätit en god middag kommer en bekant in och ser sig om, som om han letar efter nån. Hur kan jag känna igen honom? Det är tjugo år sen sist och hans mörka hår har blivit silvergrått. Men jag reagerar blixtsnabbt, o när han inte hittar den han söker o vänder för att gå ut genom dörren igen ropar jag hans namn.

Han slår sig ner, vi pratar om gemensamma vänner. Om de som lämnat oss för tidigt. Och om hur livet blivit för oss. Hur vi lever nu.

Han går sen hem, vi har tappat tiden, klockan är snart halv ett. Morgondagen väntar. Vi drar oss upp till rummet o rasar ner i varsin säng. Annette har varnat att hon snarkar. Men jag sover hårt o hör ingenting.

...utsikten från Hotell Terraza

När vi växte upp fanns Hotell Terraza nere på stan. Centralt och ingen plats som kom an på oss. Hotellet var till för förbiresande som behövde logi för en natt eller två.

Vi bodde på andra sidan E4:n som gick rakt genom Ljungby. Vi bodde en bit bortanför stora statskyrkan, Annette på ena sidan Vattentornsskogen och jag på den andra. Den där skogen blev en av våra barndomstrådar i livsväven.

Nu när vi ska vara här i nästan två dygn och sova två nätter blir Terraza vårt självklara val.

Efter en fem timmar lång resa kör vi in i Ljungby, förbi Stömsnäsgård och försöker se om pilen vi planterade i trädgården finns kvar, förbi Kronobadet och sedan längs Märta Ljungbergsvägen. Mitt emot kyrkan svänger vi ner på Storgatan. Allt är så litet. Ihophållet. Och mycket är sig likt.

Vi parkerar utanför Terraza, som jag i hela mitt liv trott stavades med dubbel-zeta, och checkar in.

Vi får ett rum på femte våningen med utsikt upp mot Vattentornet och den heliga Vattentornsskogen. Vi är välkomnade tillbaka.

...resan som startar i marinblått

I en lång marinblå tunika och blåmålade naglar sätter jag mig vid ratten.

Resan mot Ljungby startar. På vägen hämtar jag upp min barndomsväninna utanför hennes jobb på Karolinska. Vi ska tillsammans besöka vår barndomsstad. Staden där vi växte upp, gick i skolan och lade grunden för våra liv innan vi flyttade till Stockholm.

Jag parkerar utanför en av Karolinskas byggnader. Ringer och säger att jag är på plats. Hon ska bara byta om från sjukhuskläder till privata. Jag stuvar om lite i bilen. Tar fram frukt och vattenflaskor som vi ska ha på resan. Inte ska vi behöva stanna så värst mycket under de kommande fyrtio milen.

Ut ur sjukhusporten kommer hon. Annette. Min barndomsvän, min ungdomsvän, min trogna följeslagare genom livet.

Vi har aldrig gjort denna resa förut, bara vi två, bara för att gå tillbaka i historien.

Hon drar sin rullväska efter sig, visar på håll upp sin kasse med vatten och frukt hon tänkt vi ska ha på resan. Hon har marinblå byxor. Och hennes naglar är målade i blått.

torsdag 5 april 2018

...Grönvästarna, Missing Peoples ledningscentral, som anordnar skallgång

Långfredagen, påskafton och påskdagen anordnar Missing People sökinsatser i Norrtälje. Vi är många som hörsammar.

Grönvästarna, Missing Peoples ledningscentral, bär sina illgröna västar när de går runt och ordnar med allt på Sportcentrum som öppnat upp för insatsen.

Vi som ska gå i skallgångskedja anmäler oss skriftligt, ger mobilnummer och får gula västar. Orange till patrulledarna. Instruktioner om att titta högt och titta lågt. Att hålla ihop kedjan tätt. Att ingen får tappas bort. GPS på kantlinjepersonerna. Och så karta i handen. Allt genomtänkt. Systematiskt.

De som har bilar låter andra åka med. Olika grupper åker till olika platser. Område för område genomsöks. Det blir många timmar i friska luften ihop i olika grupperingar.

När ett område är klart åker vi tillbaka till ledningscentralen, blir tilldelade ett nytt. För den som orkar och kan. Inget dåligt samvete på den som måste bryta. Varje timme är guld värd. Grönvästarna tackar oss stort. Och jobbar själva från morgon till kväll.