...alla som nån gång älskat

Till alla som nån gång älskat. Hoppats. Som trott. Alla som nån gång saknat. Som längtat. Och varit rädda. Alla som vet att det är lättare att säga än att göra. Lättare att tro än att nå fram. Och lättare i drömmen än i verkliga livet.

Till alla dessa, till alla oss, vill jag rikta duologin om kärlek och besvikelse, om önskningar och förtvivlan. Till alla som slickar sina sår och tycker sig vara mest skadad fast det inte går att mäta. Kärleken och sorgen har inget måttband. När båda har försökt.

En duologi som gestaltar det ena hjärtat. Sedan det andra. Som öppnar dörren till kvinnans inre. Som öppnar dörren till mannens.

Till alla som nån gång snavat, ramlat, skrubbat knäna. Alla som nån gång slagit ansiktet i marken. Alla som envist stångat sin panna mot den stenhårda väggen. I väntan på detet. Det som ska lösa knutarna. Det som ska få allt att klarna. Det som ska göra vägen framåt något jämnare.

Till alla dessa, alla oss, har jag skrivit denna duologi. Till alla oss som nån gång älskat.