Jag visste inte att jag kände någon som var barn till ett finskt krigsbarn. Men när jag googlade på Katarina Vastamäki, min underbara lektör, gav det hög träff på en av hennes böcker. En roman som heter "Min pappa - ett krigsbarn".
Det är en berättelse fylld av värme och kärlek, saknad och sorg. Obesvarade frågor. Hon väver så fint stycken från den lille Mikkos barndom, uppväxt och så småningom hans vuxenliv med stycken om hennes egna tankar då hon sakta går tillbaka i hans fotspår.
Romanen börjar med att hans två systrar springer honom och den andra lillebrodern tillmötes och säger "Kom ska ni få höra". Det de berättar, tror de alla i stunden, är att de ska få åka ut på ett äventyr.
Så småningom får man följa Mikko och hans syskon på båten till Sverige, utplacering i olika familjer och den aldrig lämnande känslan av utanförskap.
Det är en stark historia av sköra trådar. Dess andning är en vilja att ta hand om och beskydda, retroaktivt. Som för att trösta och lindra allt som har gjort ont.
