Jag är på planeringsdagar med jobbet. Mobilen ringer vid lunchtid. Jag känner inte igen numret och förbereder mig på en försäljare.
Men i luren presenterar sig en artig herre som är med i Föreningen Norden. Han försöker få tag på nån som lockas att skriva nåt om Finland. Det finns stipendier att söka. Inför att Finland firar sin etthundraåriga självständighetsdag i december 2017 vill Föreningen Norden utöka bilden av landet.
- Jag kan ingenting om Finland, säger jag.
Sen rabblar jag snabbt att jag arbetar hundra procent, inte har tid och att jag kan skicka frågan vidare till en kollega till mig.
När helgen kommer funderar jag på hur han letat rätt på mig. Hur fick han tag i mitt namn? Och varför sa jag nej, så direkt? Jag slår upp hans nummer, ringer och säger att jag vill höra mer. Mitt namn hade han fått av en bibliotekarie här i Norrtälje. Tack, tänker jag.
Det kommer finnas stipendier att söka för att skriva någon typ av text om Finland.
Mitt intresse vaknar. Jag ber honom skicka länken.
