Min senaste bok 'stanna hos mig tills barnet är fött' är en fiktiv historia. Fylld av starka bävande känslor inför ett uppbrott som troligen inte går att undvika.
Men bokens mittparti är alls inte fiktivt. Det är en sann berättelse från den tid då jag arbetade på ett av Stockholms sjukhus där det utfördes tidiga aborter. Jag var drygt tjugo år, hade mitt roligaste jobb ever på en operationsavdelning men fick också min värsta sjukhusupplevelse där. Aborterna tog hårt.
Alla som rent professionellt aldrig har varit i närheten av en pågående abort borde sänka sina huvuden och yttra sig med små bokstäver om hur personal ska känna och tänka kring sin egen medverkan vid aborter.
Den enskilda kvinnan kanske genomgår abort en gång, kanske två eller fler gånger. Men personalen ska utföra hundratals. Kvinnan ska enligt lag erbjudas stödsamtal. Men utförarna då? De som verkställer lagen.
Jag är tydligt f ö r rätten till tidiga aborter. Det är inte samma sak som att med lätthet vara med och utföra dem.
