onsdag 22 februari 2017

...glädjen att vakna till ännu en dag

När jag var i tjugoårsåldern arbetade jag på ett av Stockholm sjukhus. En morgon på jobbet fick vi veta att en av våra arbetskamrater hade dött. Hon var i femtioårsåldern och hade liksom somnat in i sömnen. Helt stilla och utan yttre dramatik, vad omständigheterna sa. Hjärtat stannade.

Nu är jag i femtioårsåldern och jag tänker allt oftare på att livet kan ända när som helst. I vanliga fall tänker jag bara på det när jag ska göra något speciellt som att flyga, åka färja eller buss. Men nu, på sista tiden, tänker jag varje kväll när jag ska somna att det kan hända att jag liksom somnar in i sömnen. Och om jag somnar in och aldrig mer vaknar då kommer jag inte ens märka det. Jag kommer inte ens veta att jag dött.

Jag släcker lampan och hoppas innerligt att få vakna nästa dag. Det är ingen stark oro. Bara en vilja att leva. Och trots den tunga morgontröttheten är min första reaktion ren glädje när den förskräckliga väckarklockan larmar. Yrvaken kliver jag upp. Glad att jag fick en dag till.