...Vulkan

Vem avgör om du har något att berätta, värt något för andra? Vem har makten över din känsla och din längtan? Vem avgör din känsla för dig själv? Vem påverkar dig att tro eller att inte tro på det du innerst inne vill ge? Vem ger dig känslan av att ha något att bidra med? Och vem ger dig tanken att det inte spelar någon roll vad du säger för det är ändå redan sagt?

Och har du skrivit något som du väntar bekräftelse på? Drömmer du om att bli upptäckt? Av vem då? Av någon förläggare som ska få dig att känna dig speciell? Det är roligt om det händer. Men om någon sagt tack, men nej tack - tappar du då tron på dig själv? Försvinner känslan och din längtan? Ändras synen på dig själv? Låt det inte ske.

Jag tackar Vulkan. Egenutgivningsförlaget som tillsammans med mig har arbetat fram Brodersbrevet från ett fransigt worddokument till en stringent pdf och slutligen till en sammanhållen bok. Jag fortsatte tro på min förmåga att berätta trots refuseringar. Och nu är Brodersbrevet här. Tack, Vulkan.

...att vara glad

Jag har fått rådet att inte titta bakåt. Att inte vända mig om. Och att inte gräva i jorden trots att den liksom har en dragningskraft på mig. Jag har fått rådet att bara leva och ha det bra, nu när jag har det så bra. Att inte öppna upp gamla väskor och pärmar och garderober.

Men det är en del av mitt liv, det där som finns i dåtiden. Det är mina tankar som ligger där under jorden. Jag kommer hitta något som jag behöver om jag öppnar den där väskan. Jag kommer få syn på något jag saknat i den där pärmen. Och det ligger något i den där garderoben som faktiskt tillhör mig och ingen annan. Något som bara jag kan ta hand om.

Och tänk om det är så att jag också hittar något där som tillhör mig men som även tillhör andra. Något som jag inte ska hålla för mig själv. Inte gömma undan utan våga berätta.

Jag har fått rådet att bara försöka vara glad. Ja men... Det gör mig glad att våga känna mig ledsen, förtvivlad, sorgsen och sorglig. Och det gör mig förbannat glad att veta att jag överlever det.

...Brodersbrevet

Brodersbrevet är min debutroman. Den tog över tre år att skriva. Inte själva knattrandet på tangenterna. Men tankarna, minnena. De tog tid. Och sen att formulera för att själv förstå och för att andra skulle kunna förstå. Det tog tid. Skrivandet pågick ständigt i mitt huvud, med några få avbrott, vid några få tillfällen, då jag antingen blockerades av utmattning eller när jag vandrade i Dolomiterna och överväldigades av de vackra bergen och i efterhand förstod att fascinationen hade trängt ut allt annat.

Brodersbrevet är en roman, är ett brev, är ett långt brev till min bror som försvann. Där har jag berättat för honom om vem jag är idag, hur jag tänker och vad jag känner. Jag har också påmint honom om vår tid tillsammans när vi växte upp. Det svåraste av allt är styckena där jag beskriver för honom den bild som vi helst inte vill minnas. Tiden då han blev sjuk.

Brodersbrevet är en lång fläta med tre trådar. En tråd av uppväxt. En tråd av tiden då min bror försvann. Och en tråd av nuet.

...Hjärnkoll

För några år sen fick jag höra talas om Hjärnkoll och dess ambassadörer. Människor som berättar om sin erfarenhet av psykisk ohälsa antingen hos sig själv eller hos någon anhörig eller både och. Människor som berättar hur det är att periodvis inte funka i sin egen vardag.

När jag fick veta att Hjärnkoll existerade visste jag att det var ett av de stöd jag hade behövt när jag för länge sen såg min bror drabbas av en psykos.

Han var en ung man, och jag några år yngre, och trots all den kraft vi hade som hör unga kroppar till lyckades vi inte ta oss framåt på den väg som skulle kunna ge den hjälp han behövde. Faktum är att vi inte ens såg vägen. Eller rättare sagt, jag såg en väg - att lyckas få honom till en läkare. Han tyckte jag var galen. Så han blickade mot en annan väg. Vägen ner genom Sverige, vidare till Danmark och Tyskland och sen iväg längre och längre bort. Det är länge sen nu. Om detta har jag skrivit i min debutroman. Det är mycket svårt att stå bredvid. Och bara åse. Maktlös.

...tiden

Jag gick in i en sober möbelaffär på Götgatan. Tittade på sköna fåtöljer, vackra bord och stämningshöjande kompletteringsprylar. Kvällen var sval och affären tyst. Några tända ljus på disken och personalen trivsamt upptagen på det sätt att jag kände mig ledig att gå omkring utan att bli påtittad men ändå tillräckligt välkommen att avbryta dem om jag skulle vilja fråga någonting. Jag hade ingen tid att passa. Bussarna hem gick ofta och regelbundet. Jag strosade sakta omkring i design.

Så stod ett vackert timglas på en hylla. En lapp angav att den silvergråa sanden skulle ta en kvart på sig att rinna från den ena bulben till den andra om glaset vändes hundraåttio grader. Jag vände på glaset och stod som fångad. Såg sandkornen strila. Stod så i ett par minuter. Funderade på om jag skulle köpa glaset. Men efter en stund stod jag inte ut med att se tiden rinna iväg medan jag stod sysslolös. Mitt liv. Vart tar det vägen? Vad gör jag av all min tid? Jag vände på klacken och skyndade mig hemåt.

...att vänta en bok

Jag väntar med spänning. Tio arbetsdagar tar det från det att inlagan skickats till tryckeriet tills jag får boken i min hand. Tio arbetsdagar innebär fjorton verkliga dagar. Det är lång tid.

Häromnatten drömde jag att jag stod och såg på några nyss hemkomna boklådor - med endast några få böcker pappersskramlande på botten. Var det en mardröm om att beställningen blivit fel och bara gav några ynka exemplar? Eller var det en drömdröm att jag knappt hinner få in böckerna i mitt hem innan de är nästintill slutsålda? Jag hoppas naturligtvis på det senare. Jag vill att många ska läsa.

Boken var svår att skriva. Men under tiden jag skrev, och speciellt när jag skrev de svåraste avsnitten, tänkte jag medan jag våndades att om det så är bara en enda person som finner tröst eller styrka eller något annat som personen ifråga behöver, om det så är bara en enda person som behöver dessa rader så är det mödan värt. Nu när den är färdig vet jag att åtminstone en person är hjälpt av den. Och det är jag.

...tryckeriet i Riga

Är ni beredda att ta emot mitt manus? Låter ni sidorna komma i ordning? Kommer omslaget hamna rätt? Det har tagit mig över tre år att skriva denna bok. Och nu har hela texten gått till er för tryck. Jag har läst och läst, om och om igen. Ända in i sista minuten har jag hittat ytterligare en liten korrigeringsmöjlighet. Jag insåg till slut att jag alltid kommer hitta något litet som skulle kunna ändras. Något ord. Någon avstavning. Eller kanske ett helt stycke. Och jag tänkte att livet är inte utan fel och brister. Så varför skulle en bok vara det? Det finns säkert fortfarande en del som skulle kunna sett annorlunda ut. Även hårstråna på mitt huvud hade kunnat friseras bättre. Men nu har ni alltså fått texten som ni ska föda fram genom tryckeriets förlossningskanal. Blir det då så som jag tänkt? Kommer sidorna i ordning? Och hamnar omslaget rätt? En tavlas baksida ska vara på framsidan och tavlans framsida ska vara på baksidan. Klurigt, va? Bakvänt, ja. Och det är ju livet också ibland.