tisdag 7 mars 2017

...Gud Fader i avstämningsmöte

Härmed öppnar jag dagens möte. Från och med nu får ni sluta kalla mig Gud Fader. Det är förlegat och dessutom identifierar jag mig då rakt inte med bara det ena könet. Fader blev liksom skapat av nån som hade bråttom. Och de som tillber själva jorden säger Moder Jord. Så nu har jag bestämt mig för att officiellt byta namn till något mitt emellan Fader och Moder. Jag är ju både och. Det blir Mader. Så. Då har vi klarat av det.

Låt se. Vad står på agendan idag? Avstämning. Ja. Johanna, har du något? Vad är det du säger? Börjar du ge upp? Den som ger upp är den som hade illusioner. Jag har aldrig haft några illusioner. Därför kan jag heller aldrig ge upp. Jag ska hålla ut till sista sucken. Just det. Det är alltför många som drar sista sucken ofrivilligt. De mördas helt enkelt. Jag vet inte hur helvetesfel det står till med människan. Jag hade inte alls tänkt ut det så. Fy fan så det kan bli.
Nej, Johanna, kämpa på. Ge upp dina illusioner. Se vad som är och gräv där du står. Det är en kille på jorden som sjunger att det gör ont att ge upp men att man måste ge upp och att askan är den bästa jorden. Kanske är det så.

Men du då, Erik? Vad har du för tankar? Jaha, du tycker det krigas för mycket? Ja, vad ska vi göra åt det? De där människorna har ju egna hjärnor att tänka med. Fast det inte verkar så. Har de helt ballat ur? Det var inte så jag tänkte. Så jädra otacksamma o hagalna. Att de inte kunde nöja sig med att bruka den plätt de själva kan förfoga över. Nog tänkte jag att allt skulle fortsätta utvecklas men den där utvecklingen har ju blivit rena rama döden. Tack och lov verkar fortplantningen fortfarande funka. Det är ändå hoppets ursprung. Livet.

Och du Sanna, vad har du som top-of-line? Jaha, ja. Som jag tänkte. Du säger att de som bär livet, och skyddar det fram till dess att det framföds, det är dem som är de mest förtryckta. Fast de borde beskyddas. Och så är det. Ja, fan vet hur man ska vända sig i allt. Det är så jag får börja tillbe mig själv snart. Mader, Mader.

Jag tänkte att jag var en mästare men jag måste tamejtusan ha skruvat fel nånstans. Någon ingrediens i hela den här världskakan måste ha blivit rejält åt fanders. Det är som om hela jordklotet bär på nån sketen autoimmun sjukdom. Den liksom förgör sig själv. Det var tänkt till något fantastiskt. Men se hur den ser ut.

Och du Ulf, vad säger du? Ja, jo, jag hör. Du tycker det är tur att utvecklingen ändå går mot andra planeter. Att det kanske finns möjligheter till liv på månen eller Mars. Men ändå - kunde det inte räckt med jorden och ha haft månar o planeter att titta på för att förstå väldigheten? Och rymden skulle vara väldighetens tak. Det var det som var vitsen. Tänk att de där skapelserna med kropp o själ o ande kunde ha en stadig grund att stå på, en jord att bruka o utveckla. Allt som behövs för ett bra liv finns ju inbyggt i själva klotet. Men tror faan att de måste spränga gränser som ändå inte ger dem bättre relationer. De är så korkade så man skäms.

Och du, Sennie, vad säger du? Ja, det vore något. Om det nu är möjligt att dra genom rymden och kanske leva där då kan man önska att alla som mördar, krigar och förtrycker kunde sättas i farkoster och raketas upp och iväg så slipper vi ha det här helvetet på jorden.

Men det går inte med vår kraft. Vi har ingen makt att styra dem. De skulle vara skapelsens krona men blev en flopp. Vi kan bara sitta här och se på. Jag känner mig jävligt maktlös. Och det fåniga är att det är en bra insikt. Vi kan inget göra. Makten ligger inte hos oss. Det är de själva som måste göra det. Vända. Men visst, om de fortfarande tror att de kan få kraft av att tillbe mig så får de göra det. Men då får de faan komma ihåg att jag bytt namn till Mader.

lördag 4 mars 2017

...medicinen mot deppighet

Det är lätt att vara deppig. Eller är det bara jag? Men jag har hittat en medicin. En medicin förutom motion, bra kost och goda relationer. Det är det där med att bli bönhörd och vakna varje morgon. Att bli medveten om ynnesten. En dag till. En dag som jag tror är förutsägbar men som kanske ändå bär på något nytt för min själ. Ett ord. Ett meddelande. Ett möte.

Och det är ju den där tanken på min arbetskamrat som dog i sömnen som liksom satt sig på hjärnan på mig. Hon var i femtioårsåldern och jag var runt tjugo. Och det först nu sen jag själv gått över femtioårsstrecket som jag börjat tänka på henne. Och jag har alltid förstått men förstår det än mer nu, att livet inte är för givet. Man kan dö i sömnen.

Så medicinen mot deppigheten då? Jo, en bön om kvällen att få vakna nästa morgon. Oftast slår den in. Man kan nästintill framkalla ett bönesvar genom en enkel bön. Jag ber 'Låt mig få vakna i morgon'. Och det händer. Och att börja varje dag med att ha blivit bönhörd - det är medicin det.

torsdag 23 februari 2017

...den dåtida promenaden till postlådan

Tänk förr, man skrev brev med papper och penna. Gnuggade fram formuleringar. Strök över. Skrev om. Och när man äntligen plitat ner det man verkligen ville säga letade man fram ett kuvert, vek ihop brevet och stängde till. Sen tog man fram frimärke ur lådan och tog slutligen en promenad till postlådan.

I varje steg hann man fundera på brevets innehåll, om man nu fått med det viktiga, om man skulle öppna och skriva om eller verkligen posta.

Men idag. Fy tusan. Det gäller verkligen att hålla tungan rätt i mun och fingrarna i styr. Hur lätt går det inte att skicka iväg ett meddelande utan att ens få fram rätt ord? Men hamnar hos rätt person gör det väl ändå? Men nej då. Det kan bli typ "puss" åt den ena och "dra åt helvete" åt den andra fast man menade tvärtom. Så står man där, inte med skägget i brevlådan. För den finns knappt längre. Nej, med fingrarna i kläm står man och förbannar sin egen snabbhet. Att meddela sig utan att ha tänkt över.

Jag saknar den dåtida promenaden till postlådan.

onsdag 22 februari 2017

...glädjen att vakna till ännu en dag

När jag var i tjugoårsåldern arbetade jag på ett av Stockholm sjukhus. En morgon på jobbet fick vi veta att en av våra arbetskamrater hade dött. Hon var i femtioårsåldern och hade liksom somnat in i sömnen. Helt stilla och utan yttre dramatik, vad omständigheterna sa. Hjärtat stannade. 

Nu är jag i femtioårsåldern och jag tänker allt oftare på att livet kan ända när som helst. I vanliga fall tänker jag bara på det när jag ska göra något speciellt som att flyga, åka färja eller buss. Men nu, på sista tiden, tänker jag varje kväll när jag ska somna att det kan hända att jag liksom somnar in i sömnen. Och om jag somnar in och aldrig mer vaknar då kommer jag inte ens märka det. Jag kommer inte ens veta att jag dött. 

Jag släcker lampan och hoppas innerligt att få vakna nästa dag. Det är ingen stark oro. Bara en vilja att leva. Och trots den tunga morgontröttheten är min första reaktion ren glädje när den förskräckliga väckarklockan larmar. Yrvaken kliver jag upp. Glad att jag fick en dag till.

tisdag 14 februari 2017

...ditt hjärtas dag

Idag är det alla hjärtans kval. Nej, nej, alla hjärtans d a g. Olidlig för den som är ensam och längtar. Olidlig för den som inte är ensam men ändå inte vill fira. Det borde vara straffbart att skapa ett sådant kommersiellt jippo som för så många inte leder till närmande utan till känsla av utanförskap och tydlighet om hur kärleken mår.

Alla hjärtans dag är inte en dag för enbart älskande par. Alla hjärtans dag är en dag som idag som idag. Som vilken dag som helst. Kärlek, ömhet och omsorg kan man visa oavsett datum.
Alla hjärtan menas a l l a hjärtan. Må inte denna dag bli Alla hjärtans kval.
Det är a l l a hjärtans dag. Ditt hjärtas dag.

Det finns hela hjärtan och halva. Det finns delade hjärtan och helade. Det finns varma och ömma. Röda, blå och regnbågsfärgade. Det finns tomma hjärtan och fyllda. Glada, sårade och tårade. Det finns släta och det finns fårade. Alla som bär ett hjärta, som bultar och slår, och alla med knappt kännbar puls - det är ditt hjärtas dag idag. Vad säger det dig?

fredag 20 januari 2017

...Trumps finaste ord

Magnificent! Det är Donald Trumps finaste ord i sitt installationstal som ny president i United States of America. Magnificent! Och det ordet tillägnar han före detta president Barack Obama och hans Michelle. Det är snyggt sagt. Äntligen ett ord av lugn och tyngd i något som den här väldige mannen säger.

För övrigt låter han som vanligt. Som i oppositionsläge. Inte som en president. Låter inte som en som nu tar täten, visar vägen och framförallt talar om h u r allt det nya ska gå till. Nej, han talar som om han fortfarande försöker vinna valet. Offensiv är han, delar upp i vi och dem, och tendens till ödmjukhet inför sitt nya ansvar finns inte att höra i en enda stavelse.

Men att Gud ska skydda landet lovar Trump, med en lätt attityd att det närmast är han själv som är den där guden. Och mitt i allt får jag känslan av att Putin sitter och fnissar i Ryssland när han följer installationen på håll.

Men ändå - ett fint ord säger han,Trump. Tillägnat Barack Obama och Michelle. Magnificent!


torsdag 10 november 2016

...att inte veta rasen på lille Harry

- Vad är det för ras då? frågar nån.
- Jag vet inte, säger jag. Han är liten i alla fall.
- Chihuahua?    
Jag skakar på huvudet. Måttar med händerna. En liten brödlimpas storlek.                                                                                                                    
- Har du nån aning? frågar nån annan.
- Nja, alltså han är lite platt över nosen och ser nästan lite sur ut. Men han är skitsöt.
- Jaha, är det en bulldog?
- Näej, han kan andas bättre. Och han har en liten svans. Inte kuperad. Så är han alldeles svart.
- Men du vet inte rasen?
- Näej. Det var nåt med bacon.

Att det kunde vara så intressant med rasen. Men det är klart. Hur ska de annars få en bild? Rasen säger ändå en del. Kanske till och med nästan allt. En hund är inte bara en hund. Det finns tusen och en sorter.

Och när jag ivrigt berättar om lille Harry för mina arbetskamrater och jag fika efter fika får skämmas  för att jag inte kan sorten sms:ar jag sonen. Vad är Harry för ras? Svaret kommer inom trettio sekunder. Någon har ju frågat om det lilla underverket. Rasen? Inte bacon. Petit brabancon.