söndag 22 oktober 2017

...en snart kommande ljudbok

Ett ljudboksförlag i Köpenhamn hörde av sig för en tid sen. Den unga förläggaren hade hittat stanna hos mig tills barnet är fött när hon sökte efter nya böcker att ge ut. Hon hade dessutom från annat håll blivit tipsad om denna kärlekshistoria.

Det blev en mejlkontakt som drog ut på tiden eftersom jag inte riktigt var på alerten, fast jag ville. Men hon påminde vänligt då och då och när jag åkte till Köpenhamn för ett par semesterdagar i somras passade jag på att stega bort till förlaget för att hälsa.

Sen fick jag fart.

Förläggaren arbetar på den internationella avdelningen och min bok kommer ut som ljudbok på svenska. Det är väldigt spännande att någon annan tänker göra något med det som jag har gjort färdigt i min form. Nu blir det nytt omslag. Och någon ska läsa och ge röst. Vem blir det då?

Det kom ett mejl där förlaget hade två inläsare som ville göra boken. Jag skickades röstprov och fick välja. Till den sorgsna berättelsen valde jag den mer mättade rösten. Det blir Nina Haber. Yes!

...Jason Timbuktu Diakité

Efter föreställningen signerar han sin bok. En droppe midnatt. En historia i jakt på ursprung, släktens kamp, förfädernas slit på bomullsfälten. Han söker efter bron mellan Skåne och Harlem.

Läs boken och du får lära dig att man kan vara hur vit som helst i skinnet men ändå vara svart. Jason åker till South Carolina och i vördnad inför allt som lett fram till nu plockar han tillräckligt med bomull för att fylla en glasburk i sitt hem i Sverige.

Nu har boken blivit föreställning. Jag säger - se den. Där låter Jason Timbuktu Diakité allt smälta samman. En fantastisk monolog. Musik. Sång. Illustrationer och animationer på svart bakgrund. Farfar Silas, pappa Madubuko och mamma Elaine Bosak. Och Jasons rytmiska rörelser till musiken. Allt flyter samman med sina skarpa konturer i mjuk väv, avbildar resan tillbaka till USA - och hem till Sverige igen.

Och när Jason står där, stilig som få, mitt på scengolvet och säger att han vill hitta bron mellan Skåne och Harlem tänker jag ”Jason, den bron är du”.

söndag 17 september 2017

...en frestelse

Det började skymma och jag promenerade hemåt efter kyrkovalet. Hungern gjorde sig påmind efter att ha slarvat med maten mest hela dagen. Den sista kollen på manuset och baksidestext till nya boken hade fått mig att glömma lunchen.

Jag gick förbi Hemmabioaffären som skyltade med kolossala mängder av godis i alla de färger. Jag stod länge och tittade in genom de stora upplysta fönsterna. Resonerade med mig själv. Var jag inte lite sugen på godis? Eller, var jag inte rent av fruktansvärt sugen på godis? Men usch, så onyttigt med socker. Det förstör fräschheten i huden och man åldras i förtid.

Nu gällde det att stå emot. Men, litegrann kunde väl ändå inte skada? Det är inte så ofta. Men vänta, det sägs att det tar cirka tjugo sekunder av medvetet motstånd innan den värsta frestelsen lägger sig. Tjugo sekunder.

Jag stod kvar och stirrade på alla sorter. Hade inte den minsta lust att medvetet motstå för att förstöra den härliga frestelsen. Jag skyndade mig snabbt in och greppade påse och spade.

lördag 16 september 2017

...att redigera ett manus


Jag sitter på mitt arbetsrum och redigerar det manus som ska formas till en bok i höst. När jag efter några timmar reser mig upp för att göra en kopp te upptäcker jag att resten av lägenheten är svart. Jag har inte ens märkt att kvällen har kommit.

Så är det att redigera sitt eget. Tiden försvinner. Jag kryper in i datorn. Läser högt. Ändrar ord. Blir tagen av berättelsen och läser med spänning. Det är inte klokt. Jag vet ju själv vad som händer. Ändå håller jag andan vid vissa passager.

En del avsnitt är knöliga. De får skrivas om. Måste sen gå igenom högläsningstestet. Det som låter krångligt är krångligt. Det som ligger bra i munnen är troligen bättre.


Jag funderar på vilken fas som är den mest angenäma. Kanske när jag håller boken i min hand. Eller när jag just börjat en ny historia. Men jag är barnsligt förtjust i detta allra sista. Innan manus skickas iväg till tryck. Innan allt är absolut. Som att sjunga en sång man tycker om en gång till, och inte ens märka att kvällen har kommit.

torsdag 14 september 2017

...att skriva just tusen tecken

Här skriver jag texter med tusen tecken tillägnade något eller någon. Tusen tecken. Inte ettusenett. Inte niohundranittionio. Exakt tusen ska det vara. Bara för att ha en stadig ram runt vitt skilda ämnen. Det genomgående är formen.

Varför just tusen? För att man ska orka läsa. Varför inte femtonhundra? Det är för mycket. Men varför inte ännu kortare, typ femhundra? Näej, då hinner jag inte lägga fram det jag vill. Jag har ändå alltid mer att säga än jag får plats för.

Så när jag siktar på tusen tecken blir texten alltid för lång. Då är det bara att börja stryka. Till långa ord får jag hitta kortare synonymer. Och långa utförliga förklaringar får jag stryka ner till hälften. Och onödig information, med icke skönlitterära upprepningar, är det bara att hugga bort.

Jag hade kunnat döpa bloggen till Lenas funderingar. Eller Kom och se vad jag tänker. Eller Allt och inget mellan himmel och jord. Men jag gillar att räkna tecken och rubriken är viktig. Och med tusen blev det en bra alliteration.

tisdag 12 september 2017

...mitt hem

Mitt hem är min borg. Oantastlig, skyddande, min domän. Det är lätt för mig att säga som bor själv. Ingen att trängas med. Ingen att ta hänsyn till. Ingen som inkräktar.

I somras var borgen intagen av min ena vuxna son. Jag blev mammig. Han blev sur. Vuxna barn är inte längre barn. De ska bo själva.

Nu när hösten kommit är jag åter herre på täppan. Eller drottning i min borg. Här har jag bott i åtta år. Och här tänker jag förbli. Förr hade jag en rastlös själ. Eller kanske var jag bara före min tid. Agil redan sen åttiotalet. Men nu vill jag bo kvar. Allt annat i livet rör sig. Då är det skönt med hemmets trygga vrå. Platsen där jag kan hämta in mig själv.

Jag älskar mitt hem. Jag sover i min säng, äter frukost i mitt kök, skriver manus på kontoret. I soffan ligger jag och tittar på teve eller läser en bra bok. Jag säger ”hejdå hem” när jag går och ”hej, hem” när jag är tillbaks. Inte för att jag får nåt svar men jag tycker nog allt att mattfransarna ändå ser ut att röra på sig litegrann.

måndag 11 september 2017

...färgattityd

Idag har jag svarta tajts och marinblå klänning. What? Är det nåt att säga år tjugohundrasjutton? Ja. Det handlar om attitydförändring. Oj, oj, oj - svart och marinblått har varit bannlyst. Nu är det okej. Till och med modernt. Likadant med rosa och rött. Förr ett pinsamt stilbrott, nu bara kaxigt.

Men är det snyggare nu än då? Har färgerna förändrats eller har vårt färgseende gjort det? Är det estetiskt vackrare med svart och marinblått nu? Nej. Det ser för jäkligt ut. Tycker jag. Men hur praktiskt som helst eftersom det råkade vara de färgerna jag hade i garderoben denna dag. Och nu tänker jag att det ä r snyggt. Det står så i modetidningarna. Och skulle någon fnissa åt mig fnissar jag tillbaka och tänker att de inte hänger med.

Men applicera färgattityden på människor. En hud är en hud är en hud. Alla färger passar ihop. Allt är vackert. Så länge kärleken råder. Och om jag tänker att mina dagens färger är typ en förlängning av ’rocka sockorna’ så är de på riktigt, riktigt snygga ihop.